För ca 30 minuter sedan tänkte jag skriva ett inlägg om mig själv som "mom of the year" eftersom jag haft ett riktigt flow. Det var innan lilla Ali G tog ner mig på jorden med sitt övertrötta skrikkalas. Nu är vi ute. Han ligger & snyftar i vagnen efter att ha skrikit sig blå & inget dög. Jag med flottigt hår & mindre respektabel klädsel & lågt blodsocker eftersom "mom of the year" skulle upp & äta frukost kl.7 i morse. En piggelin till lunch kanske...?
Förra veckan hade vi så mycket att göra att jag inte orkade blogga. Denna här veckan har vi inget att göra så då orkar jag inte heller blogga.
I går mötte Algot & jag en gråtandes kvinna i hissen. Hon ursäktade sina tårar som rann ner för kinderna. Där stod jag oduschad med håret åt alla håll, tandkräm i mungipan, en kräka på axeln & med en bajspåse i handen. I vagnen låg Algot med hicka, sina pigga ögon & släppte fisar som skulle fått vem som helst att vilja utrymma hissen på stört. Jag hade ingen tanke på att ursäkta oss för det. Jag hade snarare kunnat sympatigråtit en skvätt med henne i hissen. Stackars kvinna, det var ju bara några tårar.
