(Rubriken kommer från en lärare/vikarie på mellanstadiet som hävdade att det var Stockholmska & som mindre världsvan yngling sög jag uppenbarligen i mig detta då jag fortfarande minns frasen. Reds anm.)
En fredag på centralen är ingen barnlek. Strax efter 16.30 kommer mitt tåg in till Stockholm & jag ska kliva ut på perrongen men den är full till bredden, längden, höjden, FULL. Vässar armbågarna, för folk fattar ju inte att de måste släppa av passagerare för att själva komma på (alltid en klassiker, lugn i stormen - alla på en gång). Stämningen är hetsk. Människor bokstavligen tacklar sig fram med väskor, trampar sönder hälarna & armbågas i sidan. Klarar man sig utan ett blåmärke har man jobbat på bra. Fredagströttheten ligger som ett töcken över alla som ska hem, bort, irritationen darrar & smockan hänger i luften. Med andra ord ett felsteg & det känns som om man skulle kunna åka på en smäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar